The system doesn’t survive because it’s efficient or legitimate. It survives because people are trained to defend it before they even understand what they’re defending. Not out of genuine belief, but because they’ve internalized the idea that “this is just how the world works.” Every time someone says “there will always be psychopaths,” or “without control things would collapse,” what they’re really doing is justifying a structure they were born into — one that has never been questioned at its core. This isn’t about human nature. It’s about a parasite that convinces you to protect it by convincing you that it’s inevitable. People mistake fear for realism, and obedience for pragmatism. The system isn’t upheld by violence alone — it’s upheld by narratives that frame resistance as naïve and compliance as wisdom. That’s why nothing changes: not because no one sees the problem, but because most people are already trained to neutralize any attempt to dismantle it before it even begins.

Systemet överlever inte eftersom det är effektivt eller legitimt. Det överlever eftersom människor är utbildade för att försvara det innan de ens förstår vad de försvarar. Inte av äkta tro, utan för att de har internaliserat idén att "det är precis hur världen fungerar." Varje gång någon säger "det kommer alltid att finnas psykopater" eller "utan kontroll skulle saker kollapsa", vad de verkligen gör är att motivera en struktur de föddes in i - en som aldrig har ifrågasatts i dess kärna. Det handlar inte om mänsklig natur. Det handlar om en parasit som övertygar dig att skydda den genom att övertyga dig om att det är oundvikligt. Människor misstar rädsla för realism och lydnad för pragmatism. Systemet upprätthålls inte bara av våld - det upprätthålls av berättelser som ramar motstånd som naiv och efterlevnad som visdom. Det är därför ingenting förändras: inte för att ingen ser problemet, utan för att de flesta redan är utbildade för att neutralisera något försök att demontera det innan det ens börjar.