The need to be cared for is a human universal. We are born absolutely dependent on the caring of others. If our life is to be preserved, if we are to grow, if we are to arrive at some level of acceptability in our culture and community (Noddings, 1992, p. 45), we must be cared for constantly from the moment of our squalling debut in the world. This dependency is, for Noddings, the ‘original condition’ (2002a, p. 121), which I suspect she means us to hear as a corrective or complement to John Rawls’s (1971) famously abstract and impersonal ‘original position’ behind a ‘veil of ignorance’. As she writes in the Introduction to Caring: One might say that ethics has been discussed largely in the language of the father: in principles and propositions, in terms such as justification, fairness, justice. The mother’s voice has been silent. Human caring and the memory of caring and being cared for, which I shall argue form the foundation of ethical response, have not received attention except as outcomes of ethical behavior. (Noddings, 1984a, p. 1) If we are lucky, we will have ‘the memory of caring and being cared for’ by at least one adult who has herself learned how to care by having been cared for. If we are lucky, someone will have been ‘crazy about that kid!’ in Urie Bronfenbrenner’s phrase, which Noddings fondly quotes in three of her books (1984a, p. 61; 1995; p. 71; 2002a, p. 25). This kind of spontaneous caring for those we love, while in a very real way learned, Noddings calls ‘natural caring’. The mother-child relation- ship, when the mother is a competent carer, is the key to understanding the moral lives and obligations not only of mothers but also of fathers and, fundamentally, of every human being within every dimension of the human condition. To be cared for, to be the recipient of the complete and single-minded attention of another, simply because of our need for such attention, is to be initiated into and invested in the moral life. In this way, caring is not just one important or even essential element in the moral life, a complement to a commitment to justice, but indeed the very source of all moral striving and ideals. I hasten to add, as Noddings herself would, that she is no gender essentialist (2002b, p. 103). She pleads agnosticism on the question of whether women are by nature more inclined to caring. She simply observes that throughout history and across cultures, women have been and are the primary care givers. Because caring has been associated with second-class citizenship that hardly means that caring should continue to be devalued as women seek equal partnership with men. Quite the opposite is actually the case. Authentic human liberation and social justice, Noddings argues, can only be achieved by caring people in caring communities.

Behovet av att vårdas är ett mänskligt universellt. Vi föds helt beroende av andras omtanke. Om vårt liv ska bevaras, om vi ska växa, om vi ska nå någon nivå av acceptans i vår kultur och gemenskap (Noddings, 1992, s. 45), måste vi ständigt vårdas från ögonblicket av vår svallande debut i världen. Detta beroende är, för Noddings, 'original condition' (2002a, s. 121), som jag misstänker att hon menar att vi ska höra som ett korrektiv eller komplement till John Rawls (1971) berömda abstrakta och opersonliga 'ursprungliga ställning' bakom en ' okunnighets slöja'. Som hon skriver i Introduktion till omsorg: Man kan säga att etik har diskuterats till stor del på faderns språk: i principer och påståenden, i termer som motivering, rättvisa, rättvisa. Mammans röst har varit tyst. Mänsklig omtanke och minnet av att bry sig om och att bli omhändertagen, som jag ska hävda utgör grunden för etiskt svar, har inte uppmärksammats annat än som resultat av etiskt beteende. (Noddings, 1984a, s. 1) Om vi ​​har tur kommer vi att ha ’minnet av att bry sig och bli omhändertagna’ av minst en vuxen som själv har lärt sig att bry sig genom att ha blivit omhändertagen.Om vi ​​har tur kommer någon att ha varit "tokig i den där ungen!" i Urie Bronfenbrenners fras, som Noddings gärna citerar i tre av sina böcker (1984a, s. 61; 1995; s. 71; 2002a, s. 25). Den här sortens spontana omsorg om dem vi älskar, samtidigt som den är inlärd på ett väldigt verkligt sätt, kallar Noddings "naturlig omtanke". Mamma-barn-relationen, när mamman är en kompetent vårdare, är nyckeln till att förstå de moraliska liv och skyldigheter, inte bara för mödrar utan också för fäder och, i grunden, för varje människa inom varje dimension av det mänskliga tillståndet. Att bli omhändertagen, att vara mottagare av en annans fullständiga och målmedvetna uppmärksamhet, helt enkelt på grund av vårt behov av sådan uppmärksamhet, är att initieras i och investeras i det moraliska livet. På så sätt är omtanke inte bara ett viktigt eller till och med väsentligt inslag i det moraliska livet, ett komplement till ett engagemang för rättvisa, utan faktiskt själva källan till alla moraliska strävanden och ideal. Jag skyndar mig att tillägga, som Noddings själv skulle göra, att hon inte är någon genusessentialist (2002b, s. 103). Hon åberopar agnosticism i frågan om huruvida kvinnor av naturen är mer benägna att bry sig. Hon konstaterar helt enkelt att genom historien och över kulturer har kvinnor varit och är de primära vårdgivarna.Eftersom omsorg har förknippats med andra klassens medborgarskap innebär det knappast att omsorgen ska fortsätta att devalveras då kvinnor söker ett jämställt partnerskap med män. Snarare motsatsen är faktiskt fallet. Autentisk mänsklig frigörelse och social rättvisa, hävdar Noddings, kan endast uppnås genom att bry sig om människor i omtänksamma samhällen.