But what does it mean to care for another person, whether a child, a spouse, a friend, a neighbour or colleague or a stranger? Noddings often quotes the French philosopher Simone Weil, who would have us be radically attentive to one another, and who asserts that a primary question should guide our relations with others, if those relations would be moral: ‘ “What are you going through?” ’ (Noddings, 1992, p. 15; 1995, p. 67; 2002a, p. 14; 2002b, p.17) Like a mother responding to the cry of her infant, we must receive the situation of the other as if it were our own. To do so requires emptying ourselves of attention to our own situation, at least for the moment, so as to make room to take in the existential condition of the other. For the moment, and whatever our situation, her need becomes our need. Noddings has her own vocabulary for this essential characteristic of the caring relationship. A caring attention, receptivity, sympathy or disposability leads to engrossment, the other’s situation taking over my consciousness, if only temporarily, which in turn leads to motivational displacement, as I join with the other in trying to respond to her needs. It is at this point that rationality, evaluation, judgement, something like Aristotle’s phronesis, enters the picture. Concerted thinking, both with and on behalf of the other, will often be necessary if the caring response is to be completed effectively.

Men vad innebär det att ta hand om en annan person, vare sig det är ett barn, en make, en vän, en granne eller kollega eller en främling? Noddings citerar ofta den franska filosofen Simone Weil, som vill att vi ska vara radikalt uppmärksamma på varandra, och som hävdar att en primär fråga bör vägleda våra relationer med andra, om dessa relationer skulle vara moraliska: "Vad går du igenom?" ' (Noddings, 1992, s. 15; 1995, s. 67; 2002a, s. 14; 2002b, s.17) Liksom en mamma svarar på sitt spädbarns gråt måste vi ta emot den andres situation som om den var våra egna. För att göra det krävs att vi tömmer oss på uppmärksamhet på vår egen situation, åtminstone för stunden, för att ge utrymme att ta in den andres existentiella tillstånd. För tillfället, och oavsett vår situation, blir hennes behov vårt behov. Noddings har sin egen vokabulär för denna väsentliga egenskap hos den omtänksamma relationen. En omtänksam uppmärksamhet, mottaglighet, sympati eller disponibilitet leder till uppslukning, den andres situation tar över mitt medvetande, om än tillfälligt, vilket i sin tur leder till motiverande förskjutning, när jag går med den andre i att försöka svara på hennes behov. Det är vid denna tidpunkt som rationalitet, utvärdering, bedömning, något som Aristoteles' phronesis, kommer in i bilden.Samordnat tänkande, både med och för den andres räkning, kommer ofta att vara nödvändigt om den omtänksamma responsen ska kunna fullföljas effektivt.