First, the ethic of care dismisses the old distinction between is and ought as a pseudoproblem.We do not have to construct elaborate logical rationales to explain why human beings ought to treat one another as positively as our situation permits.Ethical life is not separate from and alien to the physical world.Because we human beings are in the world, not mere spectators watching from outside it, our social instincts and the reflective elaboration of them are also in the world.Pragmatists and care theorists agree on this.The ought—better, the "I ought"—arises directly in lived experience."Oughtness," one might say, is part of our "isness."Anyone who lives beyond infancy has at least an inkling of having been cared for; that inkling may not be enough to really understand what it means to be cared for, and certainly it is often inadequate to produce a fully caring adult.But it is the root of our responsibility to one another.At least in part because of this rootedness in care, in many common human situations, we respond spontaneously to another's plight.I have called this spontaneous response "natural" caring.Perhaps there is a better, less loaded word for it, but what I mean to convey is that the motive to care in many situations arises on its own; it does not have to be summoned.27

För det första avfärdar vårdetiken den gamla distinktionen mellan är och borde som ett pseudoproblem. Vi behöver inte konstruera utarbetade logiska skäl för att förklara varför människor borde behandla varandra så positivt som vår situation tillåter. Etiskt liv är inte skilt från och främmande för den fysiska världen. Eftersom vi människor är i världen, inte bara åskådare som tittar utifrån den, finns våra sociala instinkter och den reflekterande utvecklingen av dem också i världen. Pragmatiker och omsorgsteoretiker är överens om detta. Det borde— bättre, "jag borde" - uppstår direkt i levd erfarenhet. "Obdighet", kan man säga, är en del av vår "isness." Den som lever bortom spädbarnsåldern har åtminstone en aning om att ha blivit omhändertagen; den insikten kanske inte räcker för att verkligen förstå vad det innebär att bli omhändertagen, och det är verkligen ofta otillräckligt att producera en vuxen som är fullt omtänksam. Men det är roten till vårt ansvar gentemot varandra. Åtminstone delvis på grund av denna rotfasthet i vården, i många vanliga mänskliga situationer, reagerar vi spontant på en annans svåra situation. Jag har kallat denna spontana reaktion "naturlig" omtänksam. Det kanske finns ett bättre, mindre laddat ord för det, men det jag menar att förmedla är att motivet till att vård i många situationer uppstår av sig själv; det behöver inte tillkallas.27