Other accounts call attention to the emotional strain on the researcher when research- ing sensitive topics (Dickson-Swift et al., 2009; Goodrum and Keys, 2007; Watts, 2008). Watts (2008) discusses ethnography on persons fighting cancer, arguing that researchers working alone may experience overwhelming emotions, such as fear of disease and dying, or grief over participants who pass away during fieldwork. Watts argues that this calls for some kind of support network through which researchers can get help to deal with their own feelings. Furthermore, the negotiation of boundaries between researcher and partici- pant involves continuous emotion work to sustain ‘emotional balance’; taking care to be close, but not too close, to participants, while these boundaries are situationally contingent (Pellatt, 2003; Watts, 2008). Dickson-Swift et al. (2009) interviewed qualitative research- ers with a focus on emotion work, and found a range of strategies that researchers use to deal with strong emotions. A common strategy was to abide to norms of professionalism, implying a neutral emotional display (cf. Kleinman and Copp, 1993). Performing emotion work as a researcher of sensitive topics can lead to exhaustion (Dickson-Swift et al., 2009) and ‘compassion stress’ (Rager, 2005), entailing physical and psychological symptoms. These findings emphasize the need to understand qualitative research as emotional labour and call for a more active, rather than reactive, approach toward emotions in fieldwork. We argue that even when researching less sensitive topics, qualitative research inspired by an ethnographic approach confronts the researcher with painful emotions. In our case, studying judges and prosecutors also means dealing with sometime shocking stories of crime and abuse. The effect may be enhanced by the fact that the interviewees themselves have not been able to deal with these stories, and therefore find an opportunity to do so in the interview situation. A therapeutic role is, however, not something that we have been prepared for by our academic education (Pellatt, 2003).

Andra redogörelser uppmärksammar den känslomässiga belastningen på forskaren när han forskar om känsliga ämnen (Dickson-Swift et al., 2009; Goodrum och Keys, 2007; Watts, 2008). Watts (2008) diskuterar etnografi om personer som kämpar mot cancer och hävdar att forskare som arbetar ensamma kan uppleva överväldigande känslor, såsom rädsla för sjukdomar och att dö, eller sorg över deltagare som går bort under fältarbete. Watts menar att detta kräver något slags stödnätverk genom vilket forskare kan få hjälp att hantera sina egna känslor. Vidare innebär förhandlingen av gränser mellan forskare och deltagare ett kontinuerligt känsloarbete för att upprätthålla ”emotionell balans”; att se till att vara nära, men inte för nära, deltagarna, medan dessa gränser är situationsbetingade (Pellatt, 2003; Watts, 2008). Dickson-Swift et al. (2009) intervjuade kvalitativa forskare med fokus på känsloarbete och hittade en rad strategier som forskare använder för att hantera starka känslor. En vanlig strategi var att följa normer för professionalism, vilket innebär en neutral känslomässig uppvisning (jfr Kleinman och Copp, 1993). Att utföra känsloarbete som forskare av känsliga ämnen kan leda till utmattning (Dickson-Swift et al., 2009) och ”compassion stress” (Rager, 2005), vilket medför fysiska och psykiska symtom.Dessa fynd betonar behovet av att förstå kvalitativ forskning som känslomässigt arbete och kräver ett mer aktivt, snarare än reaktivt, förhållningssätt till känslor i fältarbete. Vi hävdar att även när man forskar om mindre känsliga ämnen konfronterar kvalitativ forskning inspirerad av ett etnografiskt förhållningssätt forskaren med smärtsamma känslor. I vårt fall innebär att studera domare och åklagare också att ta itu med ibland chockerande historier om brott och övergrepp. Effekten kan förstärkas av att intervjupersonerna själva inte har kunnat hantera dessa berättelser, och därför finner en möjlighet att göra det i intervjusituationen. En terapeutisk roll är dock inget som vi har varit förberedda på genom vår akademiska utbildning (Pellatt, 2003).